I slutet av 40-talet brakade ett motorflygplan ner med fyra man ombord på Totthummeln i utkanten av Åre. Alla omkom och det blev stora rubriker i tidningarna. Man utredde och spekulerade. Orsaken ansågs slutligen vara speciella fallvindar som kan uppträda nära berg- och fjällväggar. Mera troligt var nog en vilsekommen pilot, ute i uselt väder och med dåliga navigeringshjälpmedel.

Bild ur boken Segelflyg 1997: Från 'depåviken' i början av 60-talet.

Hur som helst, så här efteråt kommer man att tänka på det gamla ordstävet "Inte något ont som inte har något gott med sig". Utan denna tragiska olycka hade säkert inte argumentet funnits att arrangera det stora Årelägret 1953 som blev ett stort hopdrag av kloka män. Experter från SMHI, SAS, KSAK, KTH Tekniska Högskolan i Stockholm och Flygvapnet m.fl. jämte ett 70-tal fjällflygentusiaster från olika klubbar, ja ända från Småland. Stor publicitet fick man också.

Som vanligt var aprilvädret i Åredalen mycket omväxlande och så mycket av dramatiska rotorutforskningar blev nu inte av, även om vågorna bar till 4000 m som högst. Totalt flög vi ca 200 tim av och an och sökte kring Åreskutan och Renfjället.

Vad man kom fram till? De vetenskapliga försöken blev nog mest ett komplement till F4-meteorologen Lennart Larssons värdefulla utredning om lävågor i Västjämtland från åren 1950-53.

Ingenjör Walter Bischof vid KTH gjorde en instruktiv smalfilm och skrev också i tidskriften Looping (mars 1956). Han förklarar där att "förutsättningarna för ren vågflygning borde vara avgjort bättre söder och väster om Åre i lä av det högre och tvärs vinden placerade hindren såsom Oviksfjällen - Anaris - Ottfjället - Bunner - Snasahögarna". Att Bischof hade rätt ser vi av facit från verksamheten Ottsjö.

Det blev alltså segelflygarna själva som under sina årliga läger enträget utforskade dessa "så lömska" stig- och fallvindar. Trots både omedvetna och även direkta utmaningar i turbulens och rotorer har ingen direkt slagit i backen. Däremot har tex. rotorhissen i Ottsjö med sitt stig på 10 - 15 m / sek ibland till över 3000m givit en oförglömlig upplevelse.

Under de 45 år som gått, har vi blivit verkliga vänner med föhnvindarna och idag ingår de som en självklar energikälla när det gäller att flyga på höjden.

I flera länder har det vuxit upp segelflygcentra i lä av bergen där man erbjuder kurser i vågflygning. Lika väl som man på andra ställen koncentrerar sig på distans- och hastighetsflygning.

Till slut kan konstateras att det har varit fantastiskt att få tillhöra den generation som utvecklat lävågtekniken, om man begrundar att förutsättningarna måste ha funnits i lufthavet alltsedan begynnelsen.